Att vara autentisk handlar om att våga vara sig själv.
Att agera utifrån sina egna värderingar, och vara ärlig med sina känslor och åsikter – även när det känns svårt.
Det är något jag själv strävar efter, både som människa och i mitt arbete som legitimerad psykoterapeut.
Och jag ser hur många av mina klienter längtar efter samma sak – att få vara sig själva, utan rädsla för att bli avvisade eller inte älskade.
Men vägen dit är sällan enkel.
För den som vuxit upp i en miljö där det inte fanns plats att vara sig själv – där man behövde vara den duktiga, den hjälpsamma, den starka eller kanske den osynliga – kan autenticitet kännas hotfull.
I en dysfunktionell familj lär vi oss ofta att överleva genom att anpassa oss.
Vi tappar kontakten med den sanna delen av oss själva, den som känner, leker, drömmer och längtar.
Barnet lär sig att den autentiska versionen av sig själv inte får ta plats – och så formas en vuxen som bär på en tyst längtan efter att få komma hem till sig själv.
I terapirummet handlar mycket av arbetet om just detta: att våga möta sitt autentiska jag.
Det kräver mod, för vi är ofta rädda att vår sanning ska leda till att vi inte blir älskade.
Men vi kan aldrig må genuint bra om vi inte lever i kontakt med vårt sanna jag.
Jag märker det tydligt i mitt eget liv – när jag lever i samklang med det jag verkligen behöver, mår jag bättre, känner mig mer levande.
Nästan varje dag stannar jag upp och lyssnar in:
– Hur har jag det idag?
– Vad känner jag?
– Vad behöver jag just nu?
Det är mitt sätt att sakta ner, återknyta kontakten med mig själv och ge utrymme för mitt autentiska jag – i takt med att livet förändras.
Och du då?
- Hur lever du din autenticitet?
- Vem blir du när du inte försöker vara duktig, stark eller till lags?
- Vad får din själ att le och din kropp att vakna till liv?
