Vad innebär det att gå i terapi egentligen?

Jag har arbetat många år som psykoterapeut och något jag ofta möter i terapirummet är motstånd.

Inte nödvändigtvis för att människor inte vill förändras eller må bättre. Tvärtom. Ofta finns en stark längtan efter förändring. Men terapi innebär också att vi behöver närma oss sådant som vi kanske under lång tid har försökt undvika, springa ifrån eller hålla på avstånd.

Det kan handla om relationer som gör ont, svek och avvisning, stress, ensamhet eller känslan av att inte befinna sig där man vill vara i livet. Kanske fungerar inte kärleksrelationen eller föräldraskapet som man önskar. Kanske har arbetet fått ta alldeles för stor plats. Hälsan börjar säga ifrån eller självkänslan har under många år byggts genom prestation och bekräftelse.

För andra kan det handla om utanförskap och minoritetsstress – en längtan efter tillhörighet, gemenskap och att få känna sig självklar i de sammanhang man befinner sig i.

Vi kan också behöva möta sorgen över sådant som inte blev som vi hade hoppats. Det vi själva gjort som vi ångrar. Det vi inte fick när vi behövde det. Eller insikten om att gamla sätt att skydda oss själva inte längre hjälper oss att leva det liv vi egentligen längtar efter.

Och det är klart att det kan göra ont.

Därför är motstånd en naturlig del av terapi.

Terapi handlar inte om att slippa känna.

Att gå i terapi innebär inte att någon annan tar bort det svåra.

Snarare handlar det om att gradvis utveckla förmågan att vara kvar hos sig själv när livet känns svårt.

Att våga känna sorg, ilska, rädsla, skam, skuld och besvikelse utan att direkt behöva fly från känslan, prestera sig ur den eller stänga av.

Istället kan vi börja bli nyfikna:

Vad händer inom mig?

• Varför reagerar jag så starkt just här?
• Vad behöver jag egentligen?
• Vad är jag rädd för?
• Vilka gamla föreställningar om mig själv och andra bär jag fortfarande med mig?
• Och hur vill jag leva mitt liv idag?

En viktig del av terapi är också att gradvis minska självkritiken.

Att kunna vara ledsen när man är ledsen. Arg när man är arg. Besviken när något faktiskt gjort ont.

Men också att, när känslorna fått finnas, börja fråga sig:

Vad behöver jag göra annorlunda nu?

För insikt är viktig, men förändring kräver också handling.

Vi behöver ibland träna på nya beteenden, sätta gränser, vila, säga nej, säga ja, våga vara sårbara eller utmana gamla antaganden och rädslor.

• Det kan innebära att sluta överge sig själv för att andra ska vara nöjda.
• Att ta hand om sin kropp innan den skriker.
• Att lämna destruktiva mönster.
• Att våga välja relationer och sammanhang där man faktiskt kan vara sig själv.

Det är inte alltid lätt.

Det kräver mod, tålamod och en vilja att pröva något nytt även när det gamla känns mer bekant.

Vad är terapeutens uppgift?

Som terapeut har jag kunskapen, teorierna och träningen för att hjälpa dig att förstå dina mönster och guida dig genom förändringsprocessen på ett så tryggt och varsamt sätt som möjligt.

Jag kan hjälpa dig att se samband som kanske varit svåra att upptäcka på egen hand.

Jag kan hjälpa dig att förstå varför vissa situationer väcker så starka reaktioner och ge dig verktyg för att möta dem på nya sätt.

Men jag kan inte leva livet åt dig.

Och jag ska heller inte hitta alla svaren åt dig.

Min uppgift är snarare att hjälpa dig att hitta dina egna svar.

Att hjälpa dig utveckla en större tillit till din egen förmåga att känna, tänka, välja och agera.

För det verkliga terapeutiska arbetet sker inte enbart under de 45 eller 60 minuter vi sitter tillsammans.

Det fortsätter mellan våra samtal.

• När du märker att du är på väg in i ett gammalt mönster och provar något nytt.
• När du vågar säga vad du känner.
• När du sätter en gräns trots att någon annan kanske blir besviken.
• När du vilar trots att en röst inom dig säger att du borde prestera.
• När du vågar stå kvar i obehaget istället för att direkt fly från det.
• Och när du börjar behandla dig själv med samma värme, acceptans och respekt som du kanske så självklart erbjuder andra.

Vad kan vi vinna på terapi?

Vinsten med terapi är inte att livet blir problemfritt.

Vi kommer fortfarande att möta sorg, konflikter, osäkerhet, förändringar och förluster.

Men någonting inom oss kan bli stadigare.

Vi utvecklar resiliens och en större tillit till vår egen förmåga att hantera livet.

Vi kan börja bygga en självkänsla som inte enbart är beroende av prestation eller andras bekräftelse.

Vi kan bli modigare i våra relationer och mer autentiska i våra val.

Och kanske kan vi också börja leva lite mer i det liv som faktiskt pågår.

Glädjas åt det som är fint här och nu istället för att ständigt leva i nästa prestation, nästa oro eller nästa framtidsscenario.

Att kunna tänka:

Jag vet inte exakt hur allt kommer att bli – men jag litar mer på min förmåga att möta det som kommer.

För mig är det en viktig del av det terapeutiska arbetet.

Inte att bli någon annan.

Utan att steg för steg komma närmare den man redan är.

Men det kräver också tid.

Tid att reflektera. Tid att låta insikter sjunka in. Tid att träna på nya sätt att tänka, känna och agera.

Ibland behöver vi därför också våga sänka tempot i våra liv.

Vi kan inte utvecklas i vårt inre under stress.